KLICKA DIG TILL YOUTUBE HÄR

Bilden

visar en av mina favoriter i branschen: Steven Sackur - BBC

Han programleder HARD TALK och är en klar förebild. Ställer raka frågor utan att i ton, mimik eller kroppsspråk tala om för mig vad jag ska tycka.

Jag vill vara blank

Påläst, samlad - väl förberedd. Det är självklart. Sedan kommer inspelningen. Jag måste vara helt klar över vem jag är. Vilka jag representerar. För närvarande är det sollentunaborna. Min uppgift som lokalt verksam filmare och journalist är att ställa publikens frågor till makthavarna. Att berätta historier som intresserar och helst stimulerar till engagemang och kanske rent av en eller annan åtgärd. Min personlighet ska vara 'blank'.

Jag studerar

Jag blir aldrig fullärd. Min intervjupersonlighet står ständigt under min kritiskt granskande blick. Jag skall ge publiken information som gör det möjligt för den som tittar och lyssnar att ta ställning. I inslagen är intervjupersonerna huvudpersoner och jag 'hjälpare' - 'underlättare'. Lots, kanske?

Det viktiga

är att publiken inte genom min intervjupersonlighet puffas åt det ena eller andra hållet. Har ni sett (och hört) Janne Josefson i Uppdrag Granskning? Men, han är långt ifrån ensam. Janne och hans kollegor låter mig inte för ett ögonblick tveka om var han eller hon står i den sakfråga som diskuteras. Nyss tittade jag på ett soff-avsnitt av SVT:s morgonprogram. Det handlade om det fantastiska rånet av värdedepoten i Västberga i Stockholm. Närvarande var justitieminister Beatrice Ask och Rikspolischefen Bengt Svensson samt landshövding Anders Björk från Uppsala. En av mina klara favoriter bland SVT:s rutinerade journalister, Lotta Bouvin-Sundberg skötte utfrågandet.

Frågorna

till polisen och justieminstern var i huvudsak relevanta. Men, varför den arroganta tonen i rösten? Varför kommunicera till mig i soffhörnan vad jag ska tycka - innan jag ens hört svaret? Är inte journalistens/programvärdens uppgift att jag ska tänka själv? Den som inte är medveten om journalistpersonlighetens betydelse, färgas av journalistens ton vare sig den kommunicerar kritik, avståndstagande, avsmak eller underdånighet, beundran eller smicker.

Det senare

- en programvärdpersonlighet som talar om för mig att jag ska vara glad och tacksam för att jag får sitta i min soffa och ta emot allt det han ger mig - har vi i lokal-tvprogrammet StudioSollentuna. Moderatpolitikern och programledaren Thomas Ardenfors slösar med superlativer över allt som erbjuds i programmet. Inte efteråt utan innan inslagen visas. Jag har samma invändning här som när tonen är nedsättande som i exemplen ovan. Jag vill få möjlighet att själv avgöra om jag gillar eller inte gillar det som visas.

Min tes

är att förändringen av rollfigurerna som ställer frågor eller presenterar inslag i tv tränger sig på mig av ovidkommande skäl. För sin överlevnad tror de att de måste bli personligheter. Det värsta är att de möjligen har rätt. De som lyckas "profilera sig" får egna tv-program som bär deras namn. För mig ligger det så långt borta från idealet för journastik och programledarskap som man kan komma.