Att avslöja bristen på demokrati och Maktens Fullkomlighet. Jag ville utveckla och producera en fungerande lokal-tv med grundstenarna Demokrati och gemenskap.
Jag skulle egentligen gjort helt andra saker. Fortsatt att utveckla tv-projekt, fått dem finansierade och producerat. Precis som tidigare genom decennierna. Göra en och annan uppdragsproduktion och så småningom, sakta tona ner och bli pensionär.
Ödet förde mig till Sollentuna. Vidare placerade mig ödet framför tvapparaten som inställd på föreningskanalen visade - ingenting. En skylt. Jag vill minnas att den var röd. Texten upplyste om sändningsuppehåll. Det spelades svensk schlagermusik.
Lite historia.
Jag hade under 80-talets slut, när Sverige skulle välsignas med reklam-tv, tillhört den skeptiska gruppen bland producenterna. Jag kunde inte tro på att kommersiella tv-kanaler som tv3 eller tv4 skulle genomgå någon sort kulturell metamorfos när de väl fått regeringens vise män och kvinnor att ge dem Papperet. Papperet som innebar ensamrätt att sända reklam i en kanal som nådde alla i landet! Stenbeck med tv3 påstod aldrig att han skulle göra annan tv än vad han själv och folket gillade. tv4 kallade sig public service och höll en politiskt korrekt profil. I mina ögon föga trovärdig.
- It's a licence to print money, sa en engelsk vän med insikt i branschen. Han hade följt Brittiska ITN:s tillkomst och snabba utveckling till sedelpress. Nu hade varken tv3 eller tv4 engelsk reklam-tv som förebild. tv4 renomésnyltade på engelska namnen "Channel 4" och det gick många på. Men inte jag. Jag och några till såg att den kommande reklam-tvn skulle bygga affärsidén "tillräckligt-bra": Programmen skulle vara tillräckligt bra så att tillräckligt många tittade så att annonsörerna blev tillräckligt glada så att de köpte tillräckligt mycket reklamtid så att tv4:s aktieägare skulle bli tillräckligt nöjda. Detta förutsatte tillräckligt billiga program och tillräckligt många öppna och dolda sponsorer.
Mitt budskap i debatten blev:
- Låt oss slippa den amerikansk/italiensk/japanska reklamtelevisionen. Bygg den svenska reklamkanalen så som man gjorde i England. Ett nätverk av samverkande bolag spridda över landet med en gemensam nyhetsredaktion. Kanske i Göteborg.
Hur det nu kom sig fick idén fäste i medierna. Vi var ett antal något överraskade produktionsbolag runt om i landet som snabbt bildade ett nätverk. Eftersom ettan i det numeriska systemet var upptagen valde vi ettan i det alfabetiska: TV-A.
Det som följde blev för mig en utbildning i den högre kapitalismens lojalitetslösa, normfria, svekfulla värld. Jag blev förstås fullständigt bluffad och stod till slut i en situation som hotad bli direkt förödmjukande. Jag hade två miljoner kronor i min hand - förutsatt att jag kunde övertyga mina vänner producenterna att satsa på tv4. Vi var två man som förde förhandlingar med tv3 och tv4. Min förhandlingskompis hade en av dåtidens hetaste finansgurus som rådgivare. Denne sa:
- Grabbar. Det ni försöker kommer aldrig att gå. Krafsa åt er några miljoner var och dra er tillbaka...
Det var lördagskväll. Jag var med familjen på middag hos goda vänner. Då hettade läget till. tv3 och tv4 krävde från var sitt håll att TV-A nu skulle bestämma sig. Båda ville ha oss med. Så starka hade vi blivit. Om några dagar skulle regeringen bestämma sig. De båda huvudkonkurrenterna var rädda för att den som hade TV-A ombord skulle ta hem tillståndet att få sända reklam-tv till alla svenskar.
Mitt under middagen ringde min förhandlarkompis och sa: Du måste in till Arsenalsgatan (SEB-bankens maktcentrum). De väntar på dig och vill komma till avslut ikväll.
Han berättade vidare att en telefonkonferens mellan producenterna i nätverket TV-A snart skulle börja och att jag måste gå in där och se till att gänget ställde upp på tv4:s förslag.
Vi bröt middagen. Min dåvarande, tappra hustru körde mig till Arsenalsgatan. Jag fick en telefon och kopplade in mig i den pågående telefonkonferensen. Innan jag yttrade mig, kände jag att jag var tvungen att göra något. Jag lade ifrån mig telefonluren och bad makthavarna sätta sig ner helt kort för en ordningsfråga. Fem herrar och jag satt runt det blanka förhandlingsbordet. Jag tror att det jag sade skapade en viss förvirring:
- Innan jag går in i debatten för att övertyga mina vänner om att tv4 är det bästa alternativet - vilket jag verkligen tycker - ber jag att få avstå från de ersättningar vi har avtalat om ifall jag lyckas.
Jag kunde helt enkelt inte moraliskt sälja tv4-linjen om jag samtidigt visste att det gav mig nästan 2 miljoner kronor. Naivt och dumt, kan tyckas. Men, jag ångrar det inte.
Till historien hör också att nätverket TV-A ställde upp på mina argument för tv4. Där fanns en undertecknad avsiktsförklaring som gav TV-A gruppen en produktionsbudet runt 50 miljoner första året mm mm.
När allt var klart och vi några dagar senare vilat ut och tog itu med arbetet att klä överenskommelsen i konkreta åtgärder - då fanns inte TV-A i sinnevärlden. För tv4 alltså. Kontakterna var brutna. Min kompis och förhandlingsvän delade de pengar han fick från tv4 med mig, vilket var fantastiskt. Jag var efter ett drygt års jobb med tv-kanalen rätt slut. Slickade omsider mina sår och - gick vidare.
Om det ska jag berätta i nästa blogginlägg. För så här långt ska man inte skriva. Tycker jag.
Den som nu undrar vad detta har med krackelerande demokrati att göra, ber jag om ursäkt. Det kändes, när jag börjat skriva som om jag vill ge lite mera bakgrund, en bild av hur jag känner och tänker om rätt och fel. Men riktningen tydlig och målet är klart. Här kommer att redovisas fakta som pekar på det rubriken påstår: Demokratin krackelerar underifrån. Men innan vi kommer dit har vi ännu ett par tv-kanaler att starta...
Bosse W
